Kul kontrakt

Vi har ett omvänt belöningssystem hemma. Motvilligt måste jag erkänna att det faktiskt är ett straff. Om föräldrarnas frustration blir för stor efter dagar av tjat eller allvarliga företeelser hamnar barnets namn på "Lördagsgodislistan". Med första barnet räckte det med att nämna den så hade föräldern markerat hur han eller hon tyckte samlivet skulle fungera. Jag tror aldrig vi ens behövde göra själva listan i fysisk form - än mindre prata om vad det skulle innebära att hamna där.

Med andra barnet, som är den envisaste personen jag träffat i hela mitt liv, möjligen barnets farmor undantaget, är det en helt annan sak. Vill han inte städa sitt rum så vill han inte. Vi har bråkat om saken i över två månader nu!! Golvet plockar han upp ifrån, men allt - ALLT! - hamnar på skrivbodet, och det får vi inte röra utan risk för temperamentsutbrott. Men när jag hittade smutsiga underkläder gömda i legolådan hade det gått för långt. Fram åkte ett papper som med stor svart text fick rubriken "Lördagsgodis" och så sonens namn med en pinne efter. Nästa dag vid hämtning på fritis sprang grabben och gömde sig. Det tog 20 minuter innan han kom fram. Jag fixade det inte utan blev jättearg. Hemma blev det en ny pinne på listan.

Han tyckte helt klart att situationen var besvärlig, det här vill han inte vara med om. Men lösningen blev inte den vi föräldrar tänkt oss. Storebror har nyligen haft ett godisfritt år. Efter att helt utan fusk klarat det fick han en stor peng av oss. Nu tyckte lillebror att han ska göra samma sak. Då blir dels inte "Lördagsgodislistan" ett hot, dels får han pengar! Vilken filur!

I går kväll knåpade alltså den lilla förskoleklassungen på egen hand ihop detta:

Han är kanske envis, men måste ju berömma honom för hans kreativitet och också skrivkunnighet i den åldern!

Bildöga

-- Den där killen på bilden ser jättekonstig ut, säger femåringen.

Efter lite fundering har han svaret:

-- Den är nog fotoshåppad.

(Det var en gammal suddig festbild tagen på för långt håll med dålig blixt. Ett barn av digitalåldern kan inte förstå dåliga bilder för alla andra han ser annars är retuscherade och beskurna ...)

Överskjöljd

Skojjigt ord att skriva. Överskjöljd.

Det blev jag igår. Av minnen.

Minnen av dammiga omklädningsrum, tidiga mornar med egenhändigt fixad frukost och lunchmacka, träningsväskan packad.
Lukten i omklädningsrummen av gamla svettiga träningskläder, gummigolv, tvålrester, damm. Gatorede på tungan. Banan.
Bollduns, skratt, skvaller. Utmattning, glädje, besvikelse. Känslan av att kämpa tillsammans.
Känskan att var utvald när man som 13-åring fick skriva matchprotokoll på seniorlagens hemmamatcher.
Att göra mål. Att se kamraterna göra mål. Att heja på hemmalaget.
Att vuxna brydde sig om vår lek och alldeles alldeles seröst brydde sig som lagledare och domare. Att de lät alla vara med.

Det var min livsluft. Det lovade jag då att jag skulle ge mina framtida barn.

Nu sitter jag här med mina underbara pojkbarn som båda avskyr bollsporter och lagidrott.
Vad hände? Genetsik felkodning?

Blivande släkting till mästerfotograf

Jag kommer i framtiden springa på vernissager titt som tätt.

Yngsta sonen deklararerar titt som tätt att han inte ska bli konstnär - för han är det redan.

Äldsta sonen, 10 år, lånade kameran och tog de här bilderna:


Nu har jag varit duktig!

Äntligen har vi (=jag) rensat lite runt ingången, slängt sommarens vissna blommor och planterat de där blommorna jag köpte förra veckan i de nya supeduperfina fiffiga krukorna. De är STOOOOORA.

Det kommer bli lite mer välkomnande. Har man ingen som har middagsmaten klar åt en kan man i alla fall bli glad åt blommorna. Eller?

Såg att kvällstidningarna haft samma idé.

RSS 2.0